KRÖNIKA
”Att trakassera tjejer var normen”
Ungdomen.
Vi kommer inte ihåg samma saker från den. Det ska ju vara ens bästa tid, och när någon frågar kanske jag vill minnas allt utom det här.
Hur vi förstörde tjejernas tillvaro. Hur vi tafsade.
Hur vi var noga med att aldrig säga hora när någon vuxen hörde
Vi visste mycket väl vad vi höll på med, men vi pratade inte om det. Att trakassera tjejer var normen. En naturlag, nästan.
Alla förstod att vi inte fick dra i tjejernas bh-band. Alla förstod att hora och fnask och luder var skällsord. Alla förstod orimligheten i att kommentera tjejernas kroppar när vi var på badhuset.
Vi gjorde det ändå.
Sedan hånade vi dem när de klädde sig i sweatshirts, när de inte hånglade med killar och när de avstod från simlektionerna.
Mekanismen är så enkel. Just därför är den så svår att motverka.
Det handlar om makt. Även om ingen förövare varken då eller nu skulle erkänna det, varken för någon annan eller inför sig själv.
Vi gjorde det för att skapa eller befästa eller återta övertaget gentemot tjejerna.
Det var så lätt att ta till sexism för att trycka ner någon, det fungerade alltid
Om vi mötte mothugg använde vi oss av samma taktik som mobbare.
”Jag bara skojar, kan du inte ta ett skämt?”
Och så det där flinet.
Den överlägsna blicken som säger att det inte alls var ett skämt, men att vi kommer komma undan med det och att du inte kan göra ett skit åt det.
Nu söker jag inte sympati eller förlåtelse. Inga hyllningar eller klappar på axeln. Jag är bara en i raden av alla de idioter som vaknade för sent.
Det spelar ingen roll hur många artiklar jag skriver, hur många föreläsningar jag håller eller att jag har slutat bete mig som då.
Det vi gjorde kan inte göras ogjort.
Och jag skriver inte i vi-form för att slippa mitt personliga ansvar. Vi var en massa, och det var nästan det värsta. Under alla de här åren var det nästan ingen av oss som sa ifrån. Inte plågoandarna, inte medlöparna.
Ingen.
Nu står vi här med skammen, men den är bara en bisak eftersom vi knappt kommer ihåg ens när någon påminner oss.
Allt vi inte minns från tonåren, det kan vara det enda många tjejer minns.
Och för framtida generationer finns det bara en sak som är sann: Förändringen börjar hos förövarna.
Foto: Anna Wahlgren
LÄS MER Experten: Därför tafsar killar på tjejer
Behöver du prata med någon? Hit kan du vända dig:
Polisen på din ort, eller DO, Diskrimineringsombudsmannen: 08-120 20 700.
Storasyster. Obunden ideell förening som vänder sig till dig som utsatts för våldtäkt eller andra sexuella övergrepp. Foreningenstorasyster.se
Varken hora eller kuvad. Antirasistisk och feministisk förening mot hedersförtryck: Varkenhoraellerkuvad.se, 070-889 18 96, 076-082 19 35.
Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (120 medlemsjourer runt om i landet): 08-442 99 30, Roks.se, Tjejjouren.se.
Riksorganisationen mot sexuella övergrepp. För både tjejer och killar i alla åldrar: 076-19 99 343, Hopp.org.
Tjejzonen. Stödorganisation med chattar, rådgivning i olika frågor med mera. Tjejzonen.se.
Nattknappen – polisens volontärer pratar med dig om du är orolig när du är på väg hem fredagar och lördagar. Stockholm: 020-44 66 66 mellan 23 och 3.30.
Brottsofferjouren och Ung Boj, inriktad på yngre. Brottsofferjouren.se, 0200-21 20 19 och Ungaboj.se.
RFSL:s brottofferjour. För hbtq-personer som utsatts för kränkningar, hot och våld. 020-34 13 16.
Män för jämställdhet. Vill stärka killar att bli jämställda, och ge chattstöd om stort och smått. Killfragor.se
Kvinnofridslinjen. Nationell stödtelefon för dig som utsatts för hot och våld, eller anhörig/vän. 020-50 50 50.
Unizon. Samlar över 130 kvinnojourer, tjejjourer och andra idéburna stödverksamheter som arbetar för ett jämställt samhälle fritt från våld. Unizon.se
Ungdomsmottagningen. Du som är under 23 kan vända dig till ungdomsmottagningen på din ort. Där finns psykologer med tystnadsplikt, besök och terapi är gratis.