”Vi killar var jordens mittpunkt och kunde göra vad vi ville”

Han brukade dra in tjejerna på skolans toalett och tafsa.
Några år senare slogs han med huliganer och tyckte att han hade rätt att kontrollera sina flickvänner.
– I min värld fanns bara jag och mina behov, hur tjejerna mådde brydde jag mig inte om.

Ulric Jansson brukade slåss för att ha något att göra på helgen. Hans umgänge bestod av män i olika supporterklubbar och han kunde gå fram till betydligt yngre tjejer på t-banan och säga ”schyssta ben”.
– Det enda som snurrade i mitt huvud var att tjejerna skulle vara tacksamma över att jag tyckte att de hade snygga ben. Rent krasst är det tyvärr så många killar tänker. I dag fattar jag att det är osmakligt. Och jag fattar att min åsikt varken var efterfrågad eller viktig.

Ulric växte upp med en ensamstående mamma i Jordbro – hon var ständigt orolig över att han skulle dö eller döda någon.
– Jag var väldigt ego. Men jag kunde också vara det, eftersom ingen sa ifrån. Jag minns hur det var i skolan, vi killar brukade dra in tjejerna på toaletten, släcka lampan och tafsa. Men lärarna brydde sig inte. Om vi däremot slogs med varandra ute på skolgården åkte vi direkt in till rektorn.

Ribban för vad som var okej sattes alltså tidigt, i skolan. Att slåss var förbjudet men att antasta tjejer fick inga konsekvenser.

– Jag har verkligen inte ryggen fri, det kan jag säga. Jag har tjatat till mig sex, och tafsat. Det är inget jag är stolt över. Men jag gjorde det för att jag kunde.

Ulric Jansson

Ålder: 51.
Yrke: Projektledare.
Bor: I Stockholm.

Ulric som är feminist sedan många år försöker i dag genom olika idrottsprojekt få unga killar att tänka annorlunda.
– Jag önskar att unga killar förstod att det inte är coolt att hålla på så här. För män som är över 30 och som ännu inte fattat att kvinnor har ett människovärde krävs nog någon form av mekanisk lösning. Har man inte avvecklat sin ”hora-Madonna”-syn i den åldern tror jag att oddsen är små att man lyckas.

När du tafsade på tjejerna i klassen, tänkte du aldrig på att de mådde dåligt av det du gjorde?
– Nej. När jag ser tillbaka på mitt eget beteende kan jag ärligt säga att jag aldrig brydde mig. Det fanns liksom inte. Vi killar var jordens mittpunkt och kunde göra vad vi ville.

Uppvaknandet, som han kallar det, kom sakta. Men han minns en händelse som särskilt banade vägen för ett annat sätt att tänka:
– Jag var på väg hem en kväll, en tjej gick framför mig och det visade sig att vi skulle in i samma port. Jag drog upp dörren precis efter att hon gått in, och möttes av en blick jag aldrig kommer glömma. Hennes ögon lyste av dödsskräck och ångest. Jag tänkte att jag ville säga att hon inte behövde vara rädd. Men vad säger man? ”Var inte orolig, jag tänker inte våldta dig”. Det funkar liksom inte.

Den natten sov han ingenting.
– Det var då det gick upp för mig att ”det här är inget jävla skämt. Det är så här tjejer har det”.

Kan killar förstå det här?
– Nej, för att fatta tror jag att många skulle behöva vistas i en miljö där de är i fysiskt underläge och totalt utlämnade till människor som ser dem som ett stycke kött. Det är ju så tjejer har det hela tiden.

LÄS MER Cassandra: ”Det finns så många gråzoner som vi måste lära unga killar”

Enligt Ulric måste problematiken med sexuella trakasserier angripas från flera håll.
– Skolan har ett jätteansvar. Där måste det vara nolltolerans. Jag kan även bli frustrerad när jag ser vilken typ av barnprogram som visas på tv. Nästan i alla program förekommer stereotypa bilder av kvinnor och män. Min son som är 8 år får inte längre kolla på vissa program, jag vill inte att han ska ha de där bilderna i huvudet.

Tror du att sexuella trakasserier mot kvinnor är värre i dag än tidigare?
– Nej, det tror jag inte. Men det finns en skillnad. När jag var liten blev min mamma regelbundet våldtagen av en polis. Han såg det som betalning för att han hade hjälpt henne att få pass. Hon sa aldrig något om det här förrän många år senare. När jag frågade henne varför hon aldrig anmälde menade hon att ingen skulle ha trott henne. På något sätt accepterade hon att bli våldtagen eftersom ”det var så det var”. I dag vågar många tjejer berätta vad de är med om, men vi sviker dem dubbelt eftersom vi fortfarande inte tror dem. Hur fan bevisar man en våldtäkt, egentligen? Det har jag funderat över. För det går nästan inte.

Hur ska tjejer som blir utsatta göra för att bli trodda?
– Vi måste utgå ifrån att tjejer som anmäler en våldtäkt faktisk har blivit våldtagna. Omvänd bevisbörda, helt enkelt. Som det är i dag är det alldeles för många förövare som kommer undan. Att tjejer i alla lägen måste göra en riskbedömning av olika situationer bara för att de är tjejer är inte klokt. Ska vi verkligen ha det så?

LÄS MER Experten: Därför tafsar killar på tjejer

Text

Foto